Det bakom förflutna framför

Hoppla hej! Då är man tillbaka i Sverige efter ett oförglömligt äventyr!

Det hela började när vi kommit till Malmö, på skärtorsdagen, och fått i oss lite käk. Runt 23.30 tiden har jag en sambo som ligger och pjukar på toaletten och mår skit! Matförgiftning/magsjuka? Får vi nog aldrig veta, men vi säger att det var matförgiftning! Nåväl, skall vi nu kunna hålla vår tidsplan? Att vara i Italien till på påskafton?

Skärtorsdagen blev tillslut lååååångfredag (kortfredag för vissa). Och den stora fråga blev, kommer vi att komma iväg till Tyskland idag? -Vi kom iväg, dock bara till Lübeck. När vi checkat in och kommit upp på rummet somnade Micke in (runt 16.45), själv var jag hungrig så jag gick en tur på egen hand i Lübeck och HIT skall jag igen!

Min långfredag blev inte heller så lång, somnade nog in runt 20 tiden.

Långfredagen blev påskafton och vi hade en lång väg framför oss. Igenom hela Tyskland......

Tur att det finns Autobahn med vissa hastighets bestämda gränser, men till största hela "fri" hastighet.

Nästan 12 timmar senare är vi i Livigno! Trötta men glada att vi är framme, men hur vi skall komma till boendet vet vi inte! Ringer en av guiderna och vi blir lotsade till ett annat bättre boende, precis vid en av backarna och några lifter!

Påskafton blev påskdag och det var dags att hämta ut mina hyrda skidor! Men va f**n STÄNGT?! Vi ringer guiden och det blir att åka till en annan skiduthyrare, blir arg och irriterad STÄNGT öppnar 16.00! (Liftarna stänger 17, på söndagar och helgdagar). När klockan närmar sig 16 går vi upp till den första skidhyraren och äntligen ett par skidor!

Påskdagen blir annandag påsk och äntligen får man fara ner för backen. Mjukstart för mig, håller mig i blåa backarna och kommer igång med skidåkningen. Upp ner upp ner.....upp ner....magen kurrar och jag far hemåt och dricker te och äter lite "snacks" Micke dyker upp och vi kommer fram till att åka lite till. Fram till första liften, skida över till nästa och upp igen för att komma vidare....stannar mitt i backen och dividerar hur skall vi åka, ner eller snett över. Vi åker ner och skida förbi tennisbanan, tycker Micke. OK, säger jag och .....ajjjjjj mitt knä. Ställer mig upp och tycker nte att det är så farligt, vi åker ner de sista metrarna och jag känner att nej, jag kommer inte klara detta. Vi tar liften upp och skida tillbaka över till den första liften och tar den pistade "genvägen" ner och hem!

Så från tisdagen fram till i torsdags har jag och mina nya italienska kompisar (kryckor) suttit i solen på olika toppar i byn och njutit av solen medan Micke har farit nerför backarna. (Tro mig jag har varit väldigt sugen på att kasta dessa kryckor åt fanders och sätta på mig skidorna).

Nu är jag hemma och imorgon blir det att ta sig till en svensk läkare och försöka få en magnetröntgen!