Jag flytta hemifrån och lämnade kvar min katt för att jag inte hade hjärta att ta hennes frihet. Hon hade ett val att få välja ute eller inne och detta hade jag ingen möjlighet att erbjuda henne.
Så därför lämnades hon kvar hos pappa och mamma i huset.
Det var ett bra val det vet jag!
Det var för hennes bäst inte mitt som hon fick stanna!
Den varma delen av året låg hon och boade i gräset på berget hemma! Ett par dagar så fick hon lov att åka hem till mig och bo.
Resan hit och hem var inte uppskattad av denna dam.
Här fick hon inte gå fritt utan var tvungen att ha koppel, extra lång fick det bli
så att hon fick känna sig lite fri!
Hon trivdes, men det gjorde ont i mig då jag visste att hon helst ville ut!
Denna tös älskade värme och att boa in sig i kuddar. Den kalla delen av året så ville hon ut, men skakade tass och vände i dörren
och for upp i fönstret, upp på fönsterbrädan och värmen från elementen.
När en brasa tändes och värmen steg så la hon sig nära nära för att få värme.
Trotts sin tjocka päls så skulle hon ha värme!
Just nu så är saknaden efter henne extra stor då jag vet att jag aldrig mer får se hennes underbara och vackra ansikte, för ett vakert ansikte det hade hon -många som påpeka detta!
Visst, hon sprang när hon såg eller hörde att jag kom!
Och detta var för att hon ville bli jagad!
Vi kunde ha tafatt inne upp för trappan in under sängen ner för trappan och under sängen och upp igen.
Hon lärde sig snabbt att man skulle sitta om man ville ut!
På sommaren så var det svårt att få in henne på kvällen, ett tag gick det bra att "lura" henne, men katt som hon var så lärde hon sig detta också och tillslut blev det nästan omöjligt att få inne henne!
En annan egenskap hon hade var att så fort man spelade upp mobilsignaler eller om mobilen ringde så kom hon som skjuten ur en kanon
En annan egenskap hon hade var att så fort man spelade upp mobilsignaler eller om mobilen ringde så kom hon som skjuten ur en kanon
Nu kommer det nog tyvärr bli så att jag skriver mer om katten än om mig själv!
Men saknaden är stor och med åren har jag lärt mig att skriva av mig
när sorgen och saknaden kommer!
Tack för dagboken
...den har fått upplev många sena skrivstunder och den har fått uppleva många fällda tårar på sina sidor!
Nu är det tangentbordets tur, eller snarare bordets!
♥
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar